Bakgrunden

Som jag tidigare skrivit är det en 22 års lång sjukdomshistoria bakom ansökan till närståendebidrag.
Den börja med blodförgiftning 1989 (diabetes huvudorsaken) då låg han på sjukhuset i 2 månader och samtidigt med detta förlorade han även sin syn, totalt svart på ett öga det andra efter många op. fick han behålla lite syn inte ens ledsyn bedömdes det till.
Det blev en stor omställning i våra liv, att alltid ställa saker på ett för honom lättåtkomligt sätt, att se till att inget var i vägen för hans framkomlighet som han kunde snubbla över och därmed ramla.
Tala om vilken mat som serverades och hur den var upplagd, vi gick efter klockmetoden.
Bengt är envis och ger sig inte i första taget, när han inte längre kunde vistas i skog och mark som var en del av hans stora intresse valde han att följa med när jag åkte ut för att plocka bär och svamp.
Vi valde platser där jag kunde köra ända fram med bilen, tog med en campingstol och bandspelare, så att han under tiden jag plocka kunde lyssna på talböcker och njuta av skogsluften samt dricka kaffe med mig när jag tog en paus.
Vi fann oss till rätta och ställde om våra liv så det skulle passa Bengt.
1992 kom nästa dråpslag, stroke som innebar att han inte kunde prata inte gå, överhuvudtaget inte kunna göra sig förstådd.
Efter 14 dagar på sjukhuset kom han hem för gott vilket innebar att jag utan någon hjälp fick rehabiletera honom ensam.
Talet börja långtsamt komma tillbaka, och med stöd av mig kunna förflytta sig från det ena rummet till det andra.
Vi jobba på dag för dag så att min hjälp med förflyttning kunde upphöra.
Detta beronde mycket på hans envishet hans kampanda att komma tillbaka så gott det gick och vara nöjd med det.
Som sagt vi anpassa oss efter hans handikapp, vi åkte på utflykter gick på stan och handla kläder till honom som vi fick ta på öppet köp då han inte kunde prova dessa i affären.
Älskar man någon (Bengt) så finns det inga gränser för att vara vid hans sida när han som bäst behövde mig.
Vi hade innan han blev sjuk och blind var sin bil, Bengt tog hand om bilarna och skötte trädgården, jag skötte allt annat inomhus som hör ett hushåll till.
Vi sålde en bil, men nu var det jag som fick ansvaret för både bilen, trädgården och allt annat, även detta gick det var bara att acceptera siutationen.
Åren gick och med jämna mellanrum fick jag avlastning  p.g.a. att Bengt låg på sjukhuset, om nu det kunde vara en avlastning! det var mer oro, många gånger har jag suttit i min ensamhet och gråtit och trott att nu kommer han nog inte hem igen, men han har kommit igen gång på gång, hans livsvilja har aldrig svikit honom.
Så kom då året 2001, nu gick det inte längre hans njurar svikta, återigen fick jag sätta mig in i en ny siutation. Jag gick på njurskola för att höra och ta till mig förhållningsättet att på bästa sätt hjälpa Bengt, stötta och till att börja med väga och mäta all mat och dryck, detta för att så långt det gick slippa dialys.
Det gick 5 mån. sen var det ohjälpligt dialys som kunde komma ifråga om han skulle överleva.
Så fick det bli och så fortsätter det än idag