uppgivenhet

Ibland orkar jag inte starta upp datorn, då jag inte känner för något att skriva om och inte heller läsa vad andra skriver.
Den uppgivenhet jag känner, den totala glädjelöshet som fattas för att jag ska kunna glädjas åt sommaren.
Det är tur mitt upp i allt elände att jag glädjs med andra som berättar om allt mysigt dom hittar på, avundsjuka är inte min melodi.
Men ett sting av orättvisa känner jag, här sitter jag och jag har så många drömmar om vad jag skulle vilja göra men som tyvärr får stanna vid drömmar.
Jag är trött på trädgården på dess blommor som ska ha sin dos av skötsel, jag älskar inte längre våran altan,
som jag tidigare gjorde och alltid skojade om att det var vår sommarstuga.
Det var den tiden då vi ställde ut en liten TV, åt alla våra måltider där och hade ett hav av blommor där.
Den tiden då Bengt orkade vara med, sen flera år tillbaka föredrar han sängen istället, det var den tiden då vi kunde festa till med något gott att äta och dela på en flaska vin.
Eller blanda till en iskall Campari med soda och njuta av vår tid.
Den tiden är sen länge förbi, vi intar våra måltider i köket och istället för vin blir det kranvatten, någon TV ställs heller inte ut numera.
Sommren har inte längre någon tjusning för oss, det är bara en etapp på vårat numera jobbiga liv.
Men som vi båda säger om det gavs oss en möjlighet till att åtminstone jag fick uppleva något posetivt, att jag skulle ha något att se framemot med den vissheten att Bengt är i trygga händer, skulle mycket vara vunnit.
Men detta NEKAR ESKILSTUNA KOMMUN ATT MEDVERKA TILL, och anser att hemvården kan utföra mitt arbete så jag kan åka bort.
Men eftersom jag är den som bäst vet hur Bengt behöver hjälp och hur hans mathållning behöver anpassas till hans sjukdomar är det uteslutet med hemvården.
Vem är dessa personer som tror att detta skulle vara ett alternativ?
Som jag känner mig idag vet jag inte hur länge till jag pallar med att vara vårdare, vi lovade varandra i NÖD OCH LUST för snart 30 år sen, i 22 år har det varit NÖD, men som jag tidigare skrivit hade vi trots Bengts sviktande hälsa ett som vi tyckte rätt så gott liv.
Det är dom sista 3-4 åren som har blivit allt jobbigare.
Förut kunde jag resa bort över ett dygn, efter att ha förberett mat och medeciner till Bengt, och hade en ständig uppkoppling så allt var O.K.
Eskilstuna kommun har erbjudit korttidsboende, till detta säger Bengt blankt nej och det är hans ord som gäller.
Bengt vill vara i sitt hem, och jag har lovat honom att aldrig behöva lämna vårat hem om det inte på grund av att hans hälsa blir ännu sämre och det blir nödvändigt.
Men vad erbjuder Eskilstuna kommun mig, för att jag ska kunna få ett så värdigt liv som möjligt,.
INGET, det är närståendebidrag som är det enda alternativet för oss och till detta säger kommunen NEJ.
Så om den dagen kommer då jag inte längre orkar, har då kommunen något allternativ för att ta hand om Bengt.
Jag bara undrar.