Styrka.

Styrka säger folk till mig att jag besitter, men det är ingen som ser mitt inre. Kaos! vill jag kalla det.
Det finns dagar då jag känner NU tar jag bilen och bara åker dit näsan pekar, jag är trött trött på hur mina år bara försvinner och inget annat än detta jävla hus och trädgård är det enda jag får uppleva.
Jag blir avis på alla som reser och upplever något annat, här sitter jag.
Ibland intalar jag mig själv, jag har det bra det går ingen nöd på mig, och man ska inte blicka bakåt till det som varit. Det var den tiden, det kunde vara kämpigt många gånger, men det är det väl också för alla andra.
Men som jag har det idag blir jag ibland rädd, rädd för att sätta rymmningen i stånd.
Nu förlitar jag mig på att jag är så pass gammal och klok


 så detta kommer inte att hända.
Jag tappar ofta humöret och tyvärr är det en för mig närstående person som jag far ut mot när jag får en kommentar som inte vid det tillfället  passar.
Om jag gnäller eller om det är något som jag måste ta itu med och inte orkar, och får kommentaren men det är ju bara att ringa och fixa detta bekymmer, då går jag i taket, fixa fixa ordna ordna vad är det jag gör hela tiden om inte detta.
Efter att jag farit ut mot personen ifråga kommer mitt dåliga samvete, det är ju inte hennes fel då ringer jag upp och ber om ursäkt, men kanske en dag får hon nog av mitt dåliga humör, då får jag skylla mig själv.
Idag har jag en dålig dag, på efm ska jag träffa en ny kompis för en fika på stan därför försöker jag skriva av mig, så jag inte sitter och ältar mina problem, för då skrämmer jag väl bort den personen också och det är inte vad jag vill.
Från det ena till det andra, jag efterlyste vårt högsta kommunalråd i våran tidning, jag bjöd hem honom på kaffe och att jag skulle få berätta om min siutation.
Och han kom, en lyhörd och sympatisk politiker.
Han berättade hur det fungerar i dom olika nämderna, bland annat så är det tjänstemännen i kommunen som har makten att bestämma i just vårat ärende, skulle han gå in och styra över dom blir det ministerstyre, och det är i lag förbjudet.
Han hade sina synpunkter på hur vi blivit behandlade, men det tänker jag inte återge här, det får vara en sak mellan oss två.
Nu har jag gett upp beträffande närståendebidraget, det har nått sin gräns nu.
Därav har jag själv tappat gnistan.
Det är så mycket som inte blir gjort här hemma, folk säger att dom går in i väggen dom har inte bromsat i tid,
Jag har ingen broms, kör på tills det allt ramnar då finns det inget mer att ta av.
Så då får kommunen ta över.
Nu har jag gnällt färdigt, hoppas att jag kan vara trevlig mot min kompis i efm, det är inte roligt att lyssna på gnäll och elände.
Ska ta mig i kragen.